Nathalie Mattsson

Create Fake Magazine Covers with your own picture at MagMyPic.com
Subscribe to Seventeen Magazine at a 67% discount!

Jag är verkligen kass på å skriva här haha. Aja men det är ju sjuukt mkt i skolan jue. Ah, å så har han som var elevråds representat hoppat av, så¨jag har blivit istället för honom. Får se hur det går, men det är ju typ ändå bara tjejer i styrelsen, så det går nog bra på de mötena i sånan fall. Hm men det blir ju typ änn mer å göra. Å så ska man lixxom hinna med stallet och min älsk också förståss. Ska btw vara med honom imorgon. Fasst jag har typ vart med honom hela helgen.

Å igår vare aas kul hemma hoss Emma, vi såg på Säg att du älskar mig, å den var så himla sorglig men den slutade rätt bra. Sen körde vi twister å hadde aaaaas kul. Men nu ska jag göra klart so uppsatsen å sen kolla lite på tv. Hare brau, (För mer bilder gå in på http://koohinoora.bilddagboken.se/ )!

Jag saknar den där pirriga känslan som jag hadde innan jag träffade dig. Jag saknar lyckoruset som for genom mig när jag såg på dina läppar. Jag saknar första gången dina läppar nuddade mina. Jag saknar första gången du omfamnade mig. Jag vill uppleva den där pirriga känslan igen. Jag vill känna lyckoruset fara genom mig igen.

För första gången är alltid den bästa. För då gör man det ju för allra första gången i sitt liv.

Men istället så känner jag den där pirriga känslan när jag känner dina fingrar mot min hud. Jag upplever lyckoruset när du säger att du älskar mig. Jag får nudda dina läppar miljontals gånger om. Jag får känna dina underbara beskyddande armar runt min kropp. Och det är det undrbaraste jag vart med om.

Jag älskar dig Marcus. Jag kommer alltid att göra det, nu och för alltid. Jag har aldrig uppleft kärlek på det sättet som jag upplever den med dig. Och det känns mer än otoligt underbart. Så länge du älskar mig, kommer jag att älska dig. Och även om du skulle lämmna mig, kommer mitt hjärta fortsätta slå för dig, ända in i döden. För det vi har, det är äkta kärlek.

Hur vet man egentligen vilka man kan lita på. För ena stunden kan man vara vänner för livet andra stunden hatar man varandra och då kan man säga allt det man inte skulle säga.

Hur vet man att kärleken kommer vara förevigt, man säger att man aldrig ska skiljas åt och älska varandra för evigt. Och så kan det sluta i en tragedi ändå.

Varför kan man bara inte få veta i förväg så man slipper bli sårad, då ka man få veta vem man ska älska och gifta sig med o.s.v och slippa all sorg och smärta. Då kan man väll få veta vem man kan lite på, och som inte säger något senare.

Jag vet fan ingenting nu, jag är så jävla förvirrad. Jag vill bara skrika raktut i tomma intet och bara säga vad jag tycker och kännder. Men jag vågar inte det längre. Inte efter allt svek, efter all smärta och ensamhet.

Men jag tänker inte ge upp. Det är meningen att det ska vara såhär, för det kommer ju sluta bra tillslut ändå. Jag menar, jag har alltid trott att de som är mer ”populära” är lyckligare än jag. Men de mår i själva verket lika dant. Man ska inte tycka synd om sig själv, för alla genomgår samma saker.

Så sluta tyck synd om er själva, försök lösa problemen istället..

Så många gånger jag önskat att jag kunnat spola tillbacka tiden och rätta till felen som blev. Se till att missuppfattningarna skedde och att allt bråk blev förhindrat på rätt sätt. Men nu går ju inte det, så det är inget att göra åt.

Men jag tänker försöka att inte bråka med någon. Att återställa det som var, går nog inte att återställa som det var förut, exakt. Men lite granna ialla fall. Så att alla kan acceptera, respektera varandra och låta alla få vara med. Försöka få bort skitsnacket, iaf det jag (enligt andra) har snackat skit om.

Skrik åt mig, jag kommer ändå säga att om du inte kan prata lungt och sansat på en normal ljudnivå tänker jag inte stanna här. Hota mig, jag kommer ändå säga att om du gör mig något kan jag polisanmäla dig, det är ju på sätt och vis bra för då får du ju betala mig skade stånd så då kan jag ju köpa något roligt för det. Slå mig, jag kommer ändå bara anmäla dig för misshandel, ännu en chans att få pengar. Få alla att hata mig, jag klarar mig ändå, det finns ändå folk ni aldrig kan påverka med erat skitsnack. Jag menar lycka till å få Amandah, Lollo, Robin, Jim, Pappa, Martina, Tobba, Marcus, Anna L, Ronja, Fruud, Jimmy, Klara, Lisa, och Matti(?) mot mig, vissa kan ni inte ens få kontakt med, vissa känner ni inte ens, vissa tycker ni är löjliga om ni ens försöker. Så gör vad du vill, jag bryr mig ändå inte.

- Hallå där, vem är du, som ler så fint mot mig. Hallå där, kom närmre snälla vänd din blick mot mig. Jag vill känna hur du andas, hur du finns intill min kropp, jag ville röra din hud, men då så kom det ett ljud. Som sa; Hallå dags att vakna upp -

Alla ens ”vänner” säger, ååh du är ås snäll bla bla bla jag tycker om dig så mycket osv..

Men egentligen kanske så är 1 av 100 trogen, asså en ÄKTA kompis.. Jag menar hur många gånger har man inte blivit sviken av en man verkligen litade på til 100000000 % !? Jo jääävligt många gånger, men man vet inte om det. Éna dagen kan dom vara med en å snacka skit om en annan. Nästa dag är hon/han med den hon snackade skit om, och ah man kan nästa garantera att då snackar man skit om den andra som man var med dagen innan i stället. Jag känner mig jävligt osäker, jag vet att mina vänner har snackat skit om mig MINST 1 gg. Okejj det finns 1 person av dom många som jag inte tror snackat skit om mig iaf. Emelie Karlsson Agovic jag TROR och hoppas att hon inte har snackat skit om mig, svikit mig eller något annat. Sedan Ronja Bergman serriöst hon är äkta hon med, litar på henne också. Okejj jag råkar ha turen att jag har 2 st av mina ”vänner” som jag kan lita på. När mn tänker på det så blir man jävligt svag. Jag är ju en beskyddande person, men serriöst vissa är inte ens världa att beskydda. För dom ställer fan alldrig upp tillbacka, jag pallar inte skiten mer. Litar knappt på en enda jävel å ah, vet inte vad jag ska göra. Så många gånger jag har mått så jävla dåligt att jag bara vill dö. Så ofta som jag kännt mig ensam och helt jävla övergiven, och tårarna bara runnit. Inte ens sin egen mamma kan man lita på.. Och pappa han är ju nästan okontacktbar. Han sitter där i skoghall och gör ingenting, engagerar sig inte att ringa, utan jag får ringa. Men ändå är det han jag älskar messt, som jag saknar messt i hela mitt jävla skit liv. Som jag ringer till när jag mår dåligt, bli lugnad av att höra hans röst. Och prata med honom ca 10 min å sen sakna honom ännu mer. FUCK vad det gör ont, det är en hemsk jävla smärta.. Men ah det finns dom som får mig orka vara kvar, att palla livet och försöka se ljust på livet. Ni vet klart vilka ni är.. Och jag älskar er av hela mitt hjärta <3

Hej!

Tre små obetydliga bokstäver.
Tre små obetydliga bokstäver som bildar ett så meningsfullt ord.

För de flesta är det ett vanligt ord, vilket som helst. Men för de som inte är vana. För de som inte har någon att hälsa på. För de som inte har någon, så blir de tre små bokstäverna ett ovärderligt faktum. Att någon valt ut just Dig att nämna ordet för!

Oftast tänker vi inte vad vi säger, utan vi bara för det. Kanske skulle det vara på sin plats om vi började tänka efter före! Om vi tänkte igenom det vi skulle säga i hjärnan först, och känna om det verkligen låter så bra som du själv tyckte först. Att vi inte bara kastar ur oss ord som ”hora” eller ”dumskalle” i skolkorridoren. Du kanske tycker att det bara är på skoj… Att du vill retas lite med personen för att han har gjort något, eller ser ut på något speciellt sätt. Men vad du tycker är ett skämt, kan en annan människa ta som det värsta nederlaget. Tänk dig själv. Skulle du verkligen vilja bli kallad massa saker för hur du ser ut? Eller för något du har råkat göra lite fel? Ingen människa är perfekt. Alla gör misstag. Men bara för det ska vi väl inte behöva gå omkring och bli utbuade?!

Ingen är perfekt! Inte ens den snyggaste bruden i skolan, eller den hetaste killen med magrutorna är perfekt! Inte heller du själv! Du är bara en medelmåttig nolla som försöker ta dig fram i livet. Som försöker göra det bra för dig…! Och när det inte längre går för dig. När allt går fel och det inte blir som du tänkt dig. Då börjar du grina och tycka att du är totalt värdelös. Att du är så ensam och ingen vet hur du har det. Att ingen någonsin kan hjälpa dig. Du tror att du klarar dig själv. Du tror att du är starkt, att du inte behöver berätta för någon. För ingen skulle någonsin förstå dig.

Ingen är så starkt att han orkar hålla hela sitt liv inom sig. Ingen! Man måste få gå till någon bara för att gråta ut och säga att man inte orkar längre. Det gäller alla! Vi lever i en så hårt kontrollerad värld, där man inte får vara sig själv. Och då blir man någon annan! Någon man inte vill vara. Så ska det inte behöva vara. Du sätter på dig den där coola masken när du är i skolan, och den där lugna och sportiga när du drar till fotbollen. Ingen vill ha dig om du inte är dig själv!

Om jag fick önska mig en sak här i livet, så skulle det vara att alla fick vara sig själva. Att ingen skulle vara tvungen att låtsas vara någon. Att alla skulle förstå… Att man faktiskt är bra som är. Du är född och döpt och har ett namn. Du är döpt till det namn du har. Men… Du är ju inte ens den personen alla gånger. Det är väldigt få som känner dig som den du är. Näst intill ingen alls. För du håller det så nedrans hemligt! Varför skulle det vara farligt att vara sig själv? Vad är det som absolut inte får komma ut?
Jag skulle vilja ha en tröja där det står… Eller kanske en keps, eller bara en liten knapp. Där det står ”In your face, Jag är mig själv!”
Tänk att komma med en sådan till skolan. Vad mobbad man skulle bli! Dina klasskompisar skulle skratta åt dig för att du var en tönt. De tycker väl att det är klart man är sig själv. ”Vadå, jag är ju sådan”, skulle de säga. ”Jag är ju såhär cool jämt.” Men eller hur! Lögn, Lögn, Lögn!

Om jag bara vågade, så skulle jag gå fram till den där killen eller tjejen i skolan som står där helt själv i korridoren. Han som inte har massa vax i håret för att vara snygg, och hon som inte sminkar sig för att få killar. De som vågar stå där och vara sig själva. Till dem skulle jag vilja gå fram och säga; ”Hej, jag diggar dig. Du är grym på att vara du!

Jag vet hur tårar smakar , och jag vet hur det känns , när man försöker hitta anledningen att finnas kvar.Det gör ondast när allt försvinner. När det man trodde att man hade inte finns där längre När folk sakta men säkert tränger ut en och snabbt ersätter en med andra. När allt sakta men säkert försvinner. …När allt man trodde stod säkert rasar samman.
när man hittar den man trivs med, hittar den någon annan.
samtidigt gör man allt för att få tillbax sin bästa vän , men det är inte alltid man lyckas.
man kan förlora någon lika lätt som man kan säga hej till en ny person .
jag är inte en sådan ” stark ” person som kan säga ifrån , och förtränga känslor och intala mig själv att allt är okej.
Jag har fått höra att jag oroa mig för mycket om allt jag gör, och allt jag har.
men mina vänner är det bästa som jag har,utan dem skulle jag inte vara den samma.
det är bara några personer som ger mig sådan glädje, så att jag är glad åt alla andra, pågrund av att mina bästa vänner gör mig glad.
rädslan att förlora dom vill jag inte känna, för det är ingen bra känsla.
det är upp och ner ganska ofta mellan oss , det är som våran vänskap är som vågor.
ibland dränks dem, och ibland blir man ersätten.
ibland går dem bara uppåt och uppåt.
men sedan rasar allt ihop,och man ligger nertrampad.
Det är jag som kan sluta stå på stå över ett kast.jag måste kasta tärningen . det är jag som måste ta steget fram. lyfta foten..och gå fram ett steg i taget , i detta spelet som kallas livet . för att ha en chans att vinna det …
istället för att behöva , hmm . låtsas vara glad hela tiden, ist för att hålla sin surhet inne , och jag ska tåla allting.
Vad skönt det var när jag var liten. Då exsiterade inte skitsnack, Kärlek var en puss på kinden, och pappa var den bästa killen på jorden. höjden av smärta var när min barbiedocka hade tappat benet. Värsta gråten upplevde jag när jag ramlade och skrapade knät. Största rädslan var för monstret under sängen. Nu när jag är äldre är skitsnack vardagsprat, man pussar alla på kinden och kärleken har blivit svårare. Ibland känner man att mamma är den värsta fienden på jorden. Höjden av smärta idag är när sminket börjar ta slut, och den värsta gråten är när de gamla vännerna plötsligt sviker en. Största rädslan är att förlora dem man älskar mest.
min största rädsla, är att förlora mina bästa vänner .
utan dom , är inte jag jag

Jag har tänkt rätt mycket på det här med världen, jorden är rund och inte platt. Dom har lyckats ta reda på vad jorden väger, men då måste dom ju ha hafft en aas stor våg eller något? Och så kan det ju inte ha vart några saker på, tex byggnader, levade varelser osv. Utan bara mark, träd, sjöar osv. Och det är ju rent sakt omöjligt :O:O Och vad älkligt det är för rymden tar ju aldrig slut, det kan ju bara inte fungera, någonstans måste det ju ta slut, det är något inveklat. Jag mår illa bara av att tänka på det. Det är scary. Men hur vet forskarna att inte rymden tar slut, det är ju ingen som har prövat. Så då kan dom ju inte säja att den aldrig tar slut.

Jag tänkte väldigt mycket på detta när jag var liten, alltså tänk om vi typ är en slags robotar eller dokor som några leker med i en helt annan värld. Tänk om typ dom har annat ord på saer och ting, typ blomma hette bil, hora hette ängel, k*k hette bok o.s.v asså det skulle vara en aning LOL!! heh. Ah i alla fall. Egentligen äre ju iiingen som vet hur det ligger till, och vill vi värklien veta? Ah wow forskare säjer att jordne går under om typ 10000000000000000000000000000000000000000000000 000000000000000000000000000000 år, fan då lever ju min barnbarnsbarnbarns och miíljarder barn till. Och jag vill väll inte att dom typ ska dö :S Äh cepe äre i alla fall.

Jag är i alla fall trött på allt som är jobbigt å tänka på. Lixxom tänk att om några år då dör din mamma, pappa, mormor, morfar osv. Man kan lixxom inte tänka sig att dom är döda. Dom kan ju dö när som hellt, vilken sekund som hellst lixxom. Fasst alla dör ju nån gång, men ändå Då kommer man ångra alla bråk och allt som man hafft med dom genom åren. Hur mycket man kommer sakna dom och hur tomt allt kommer vara. En dag kommer vi vara dom där gammla gubbarna/tanterna som ser ”roliga” ut på stan och sånt. Jag tycker synd om dom, folk tittar på dom, dom blir typ behandlade som skit av politikerna, men WTF dom blir ju också gammla någon gång. Och alla kanske inte har såna där jävla bra betalda jobb osm dom har. Och ändå till exempel fifflar dom med skatter osv. Sedan äre synd om kändisar också, vafan odm är bara människor, dom är på tex fester blir fulla gör dumma saker, och folk tar kort. Då kan man ju fråga sig, va fan gör den personen som tar korten där då? Alla gör ju dumheter ibland även okända, så varför tracka dom!? Har dom ingen rätt å leva eller?

Äsch trött på all skiten.. Skriver Del 3 nån dag.. C U <3